Det som händer i svensk politik idag är en skrämmande upprepning av det som hände under ”Ny-Demokrati-eran” på 90-talet. Etablerade partier tar till sig Sverigedemokraternas generaliserande utgångspunkt – att invandringen i sig är ett problem och att varje invandrad människa är en del av det problemet, istället för en individ med sina egna speciella förutsättningar, problem, styrkor och mål. Denna utgångspunkt är i grunden rasistisk just därför att den grupperar i ”vi” och ”dem” och bortser från individerna bakom.
Man hävdar att den svenska integrationspolitiken misslyckats men analyserar inte på vilket sätt eller varför. Med den förenklade utgångspunkten behövs heller ingen analys, det räcker att fokusera på antalet invandrade och se till att ”de” inte blir för många, särskilt inte på en och samma plats. I linje med detta vill nu både moderater och socialdemokrater begränsa möjligheten för invandrade att välja var i landet de ska bo. En något märklig slutsats då det är ett kännt faktum att en av de viktigaste faktorerna för att integreras i samhället – oavsett om man har svensk eller utländsk härkomst – är att man kring sig har ett nätverk av människor man litar på, som hjälper till att hitta jobb, tipsar om utbildningar eller passar barnen, och att en av svårigheterna när man tvingas börja om i ett nytt land är just att man ofta saknar detta nätverk
Man kan dessutom fråga sig efter vilka kriterier man ska avgöra vem som får bo t ex i en attraktiv storstadsregion som Stockholm? Ska möjligheten vara större om man är högutbildad? Och ska vi i så fall begränsa möjligheterna även för lågutbildade svenskar att söka sig till storstan?
Vad såväl moderater som socialdemokrater väljer att bortse från är att svensk politik sedan länge har motverkat integrationen genom att vägra ta itu med den strukturella rasism som hindrar människor från att komma in på arbets- och bostadsmarknaden och ”bli en del” av samhället. Vill man stoppa den strukturella rasismen måste man kartlägga och motverka diskriminering, se över anställningsförfaranden, påverka rättsväsende och polis, men kanske främst påverka och förändra människors demokratiska grundsyn. Strukturell rasism är beroende av, och egentligen ett symptom på, en fördomsfull, generaliserande och rasistisk grundsyn. Just den typen av grundsyn som man nu legitimerar med den senaste tidens politiska utspel.
Moderaterna har sedan länge valt ut redan utsatta grupper som syndabockar. Arbetslösa och sjukskrivna, istället för skattesmitare, har fått ta skulden för en sviktande samhällsekonomi. Lågavlönade arbetares lönekrav har ifrågasatts medan företagens miljonvinster setts som framgång och stabilitet. Att nu ta till sig Sverigedemokraternas utgångspunkt och göra invandrade till syndabockar känns därför som en naturlig fortsättning. Att Socialdemokraterna följer efter är däremot djupt oroande, då det försvårar möjligheten till ett verkligt politiskt alternativ.
I storstadsregioner som Stockholm ser vi en segregerad verklighet som skiljer människor åt efter klass och inkomst. Enorma skillnader råder mellan olika delar av staden och länet. Vårt politiska fokus måste vara att motverka dessa klyftor och att genom konkreta politiska förslag hitta konstruktiva lösningar som förbättrar människors vardag. Vi ska anställa fler människor inom vård, skola och omsorg, bygga hyresrätter där inga finns, motverka diskriminering och utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Vi måste bygga ett samhälle, där alla människor har samma värde och rättigheter. Det är först när denna övertygelse sviktar som de rasistiska partierna vinner mark i den svenska politiken.
Pia Ortiz-Venegas (v) gruppledare Salem
Ann-Margarethe Livh (v) oppositionsborgarråd Stockholm
Sverre Launy (v) oppositionsråd Nynäshamn
Man hävdar att den svenska integrationspolitiken misslyckats men analyserar inte på vilket sätt eller varför. Med den förenklade utgångspunkten behövs heller ingen analys, det räcker att fokusera på antalet invandrade och se till att ”de” inte blir för många, särskilt inte på en och samma plats. I linje med detta vill nu både moderater och socialdemokrater begränsa möjligheten för invandrade att välja var i landet de ska bo. En något märklig slutsats då det är ett kännt faktum att en av de viktigaste faktorerna för att integreras i samhället – oavsett om man har svensk eller utländsk härkomst – är att man kring sig har ett nätverk av människor man litar på, som hjälper till att hitta jobb, tipsar om utbildningar eller passar barnen, och att en av svårigheterna när man tvingas börja om i ett nytt land är just att man ofta saknar detta nätverk
Man kan dessutom fråga sig efter vilka kriterier man ska avgöra vem som får bo t ex i en attraktiv storstadsregion som Stockholm? Ska möjligheten vara större om man är högutbildad? Och ska vi i så fall begränsa möjligheterna även för lågutbildade svenskar att söka sig till storstan?
Vad såväl moderater som socialdemokrater väljer att bortse från är att svensk politik sedan länge har motverkat integrationen genom att vägra ta itu med den strukturella rasism som hindrar människor från att komma in på arbets- och bostadsmarknaden och ”bli en del” av samhället. Vill man stoppa den strukturella rasismen måste man kartlägga och motverka diskriminering, se över anställningsförfaranden, påverka rättsväsende och polis, men kanske främst påverka och förändra människors demokratiska grundsyn. Strukturell rasism är beroende av, och egentligen ett symptom på, en fördomsfull, generaliserande och rasistisk grundsyn. Just den typen av grundsyn som man nu legitimerar med den senaste tidens politiska utspel.
Moderaterna har sedan länge valt ut redan utsatta grupper som syndabockar. Arbetslösa och sjukskrivna, istället för skattesmitare, har fått ta skulden för en sviktande samhällsekonomi. Lågavlönade arbetares lönekrav har ifrågasatts medan företagens miljonvinster setts som framgång och stabilitet. Att nu ta till sig Sverigedemokraternas utgångspunkt och göra invandrade till syndabockar känns därför som en naturlig fortsättning. Att Socialdemokraterna följer efter är däremot djupt oroande, då det försvårar möjligheten till ett verkligt politiskt alternativ.
I storstadsregioner som Stockholm ser vi en segregerad verklighet som skiljer människor åt efter klass och inkomst. Enorma skillnader råder mellan olika delar av staden och länet. Vårt politiska fokus måste vara att motverka dessa klyftor och att genom konkreta politiska förslag hitta konstruktiva lösningar som förbättrar människors vardag. Vi ska anställa fler människor inom vård, skola och omsorg, bygga hyresrätter där inga finns, motverka diskriminering och utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Vi måste bygga ett samhälle, där alla människor har samma värde och rättigheter. Det är först när denna övertygelse sviktar som de rasistiska partierna vinner mark i den svenska politiken.
Pia Ortiz-Venegas (v) gruppledare Salem
Ann-Margarethe Livh (v) oppositionsborgarråd Stockholm
Sverre Launy (v) oppositionsråd Nynäshamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar