På mitt jobb har vi blivit miljöcertifierade. Allihopa. Och utan att någon som helst konstaterad miljömedvetenheten hos var och en. Märkligt, tycker jag. Det är ungefär som att försöka bedöma ett lands ekonomiska fördelning baserat på BNP:s förvirrande siffror.
Att ett land har ett BNP på 15 tusen dollar per capita, behöver inte betyda - och gör det inte heller - att var och en av medborgarna i landet i fråga har 15 tusen dollar som kommer att satsas på honom eller henne. Ingalunda. Det betyder bara att BNP divideras med antal invånare och hux, flux, en siffra!
Vårt miljöcertifikat säger alltså med andra ord inte mycket.
Nåväl. Vi gick till en obligatorisk åtta timmars utbildning med frukost, lunch och fikapauser där en ”miljökonsult” förklarade orsakerna, till miljökatastrofen som väntar oss om vi inte skärper oss, för oss. Vidare pratade han om klimatförändringar som en direkt följd av bilismen i världen (alltså, i- länderna framförallt! Min kommentar), hur viktikgt det är att ställa krav på leverantörer, sorteringsteknik, inköp av miljövänliga matvaror, som även om de är dyrare än ”vanliga” förtjänar sin chans enlig vår miljökonsult.
Pengarna som så klart ska tas ur vår magra budget och som kommer att ställa den etiska fråga som ingen ställer: på bekostnad av vad, för vem? Av våra patienter så klart. Och då nästa fråga; vill vi ha friska patienter som kan värna om miljön, eller kräver vi en frisk miljö för att kunna värna om våra sjuka patienter? Eller för att göra saken enklare. Vad kom först: hönan eller ägget? Välj själv.
Och allt detta i vårt näst intill sterila och kliniskt rena land där till och med bakterierna har börjat att göra uppror och blivit ”resistenta och moståndskraftiga”. Forskar man vidare kommer man säker att upptäcka att dessa mikroskopiska varelser också är ”patriotiska”, ”nationalistiska” och till och med ”rojalistiska”. Vem vet vart förskningen leder?
Men, men! Slutsaten av det hela var att när vi gick tillbaka till vår arbetsplats, omgärdade av en aura av miljölust och fantasier om fria kossor lommande över gröna fält var det första min chef bestämde att sluta att köpa mineralvatten.
- Varför då!? Frågade jag uppriktigt förvånad.
- Transporter! sade han i en nästintill orgasmisk exstás och andades ut så jag rakt i ansiktet fick allt som hans kropp hade sorterat bort och klassificerat som farligt för hans inre miljö. Hans inre miljö, alltså!
- Men, sade jag en aning skakad av hans Colgate-blandat-med-korv-andedräkt, du kör ju bil varje dag. Först hit och sedan hem. Alltså minst två gånger om dagen använder du bilen för att transportera DIG själv. Hur kan det komma sig, att vårt hederliga svenska, miljövänliga mineralvatten helt plösligt ska bojkottas på grund av dina ”miljövisioner”? För om vi ska vara konsekventa, skulle vi då inte också bojkotta all transport av Coca-Cola landet runt på Sveriges vägar?! Då skulle det synas i statistiken. Det lovar jag!
Han tittade på mig med sina Chihuahuaögon, utan att säga ett ord, och fick väldigt bråttom därifrån. Och medan han försvann iväg kunde jag inte låta bli att fundera på att det alltid är enklare att slå mot den svagaste länken som ett bevis på att man hänger med och gör någonting riktigt viktig för… just det! För vad då?
Så som det ser ut idag, mestadels av medborgarna i Sverige har väldig lätt att med ena handen skriva protestlistor mot miljöförståelsen medan med den andra plockar de upp bilnycklarna när dem ska hem till sina kärnkraftvärmda bostäder.
Den dagen då alla bränner sina körkort i en maj brasa på Sergelstorg kommer jag kanske att lita på de.
Och vet ni vad? Miljökonsulten åkte bil till sin nästa uppdrag.
Att ett land har ett BNP på 15 tusen dollar per capita, behöver inte betyda - och gör det inte heller - att var och en av medborgarna i landet i fråga har 15 tusen dollar som kommer att satsas på honom eller henne. Ingalunda. Det betyder bara att BNP divideras med antal invånare och hux, flux, en siffra!
Vårt miljöcertifikat säger alltså med andra ord inte mycket.
Nåväl. Vi gick till en obligatorisk åtta timmars utbildning med frukost, lunch och fikapauser där en ”miljökonsult” förklarade orsakerna, till miljökatastrofen som väntar oss om vi inte skärper oss, för oss. Vidare pratade han om klimatförändringar som en direkt följd av bilismen i världen (alltså, i- länderna framförallt! Min kommentar), hur viktikgt det är att ställa krav på leverantörer, sorteringsteknik, inköp av miljövänliga matvaror, som även om de är dyrare än ”vanliga” förtjänar sin chans enlig vår miljökonsult.
Pengarna som så klart ska tas ur vår magra budget och som kommer att ställa den etiska fråga som ingen ställer: på bekostnad av vad, för vem? Av våra patienter så klart. Och då nästa fråga; vill vi ha friska patienter som kan värna om miljön, eller kräver vi en frisk miljö för att kunna värna om våra sjuka patienter? Eller för att göra saken enklare. Vad kom först: hönan eller ägget? Välj själv.
Och allt detta i vårt näst intill sterila och kliniskt rena land där till och med bakterierna har börjat att göra uppror och blivit ”resistenta och moståndskraftiga”. Forskar man vidare kommer man säker att upptäcka att dessa mikroskopiska varelser också är ”patriotiska”, ”nationalistiska” och till och med ”rojalistiska”. Vem vet vart förskningen leder?
Men, men! Slutsaten av det hela var att när vi gick tillbaka till vår arbetsplats, omgärdade av en aura av miljölust och fantasier om fria kossor lommande över gröna fält var det första min chef bestämde att sluta att köpa mineralvatten.
- Varför då!? Frågade jag uppriktigt förvånad.
- Transporter! sade han i en nästintill orgasmisk exstás och andades ut så jag rakt i ansiktet fick allt som hans kropp hade sorterat bort och klassificerat som farligt för hans inre miljö. Hans inre miljö, alltså!
- Men, sade jag en aning skakad av hans Colgate-blandat-med-korv-andedräkt, du kör ju bil varje dag. Först hit och sedan hem. Alltså minst två gånger om dagen använder du bilen för att transportera DIG själv. Hur kan det komma sig, att vårt hederliga svenska, miljövänliga mineralvatten helt plösligt ska bojkottas på grund av dina ”miljövisioner”? För om vi ska vara konsekventa, skulle vi då inte också bojkotta all transport av Coca-Cola landet runt på Sveriges vägar?! Då skulle det synas i statistiken. Det lovar jag!
Han tittade på mig med sina Chihuahuaögon, utan att säga ett ord, och fick väldigt bråttom därifrån. Och medan han försvann iväg kunde jag inte låta bli att fundera på att det alltid är enklare att slå mot den svagaste länken som ett bevis på att man hänger med och gör någonting riktigt viktig för… just det! För vad då?
Så som det ser ut idag, mestadels av medborgarna i Sverige har väldig lätt att med ena handen skriva protestlistor mot miljöförståelsen medan med den andra plockar de upp bilnycklarna när dem ska hem till sina kärnkraftvärmda bostäder.
Den dagen då alla bränner sina körkort i en maj brasa på Sergelstorg kommer jag kanske att lita på de.
Och vet ni vad? Miljökonsulten åkte bil till sin nästa uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar