MAKTENS GIRIGHET

Sveariket har den senaste tiden skakats av flera ”skandaler” som i själva verket inte är någonting annat än beviset på att kapitalismen i sin nuvarande form, nyliberalismen, saknar den mest grundläggande och elementära moraliska basis. Alltså - det är inga skandaler utan en naturlig konsekvens av det samhälle vi bevittnar och lever i.
SEB-affären, AMF-pension affären. LO ordförandens uppdrag i inte mindre än 24 styrelser, (Hur mycket arvode hon har fått för detta vet man inte) etc.
Men att bankdirektörer, pensionsbedragare, direktörer som spekulerar med pensionärernas pengar samt privata fösäkringbolag och stora företags vd skattefuskar och placerar sina miljoner i olika fonder när de känner sig hotade, det hör till den här typen av samhälle.

Och allt sker inte på den nivån. Korruptionen, oportunismen och girigheten tar sig allt mer och mer in på samhällets alla nivåer.
Thorbjörn Larsson, präst och fd högsta hönset för Ersta diakoni, har hamnat i en tvist med skattemyndigheterna gällande tjänstebostaden där han bodde under den tiden han var Erstadiakonis chef. Det handlar om kvadratmeter hit och kvadratmeter dit. Men kontentan av det hela är att Larsson enlig skattemyndigheternas experter har betalat mindre än han borde ha gjort och nu krävs han på drygt en halv miljon kronor i skattepengar. Larssons lön? Drygt 100 000 kronor i månaden.

Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholms stad fick av sin polare Thorbjön Larsson en lägenhet ägd av Ersta diakoni på Folkungagatan att utnyttja som tjänstebostad. Längenheter som annars bara hyrs ut till ny personal och högskoleelever.
Mitt framför näsan på Ersta diakonis verksamhet för de hemlösa vars boende ligger en trappa upp och därmed utgör Kristenssons tak över huvudet.

Men allt det här hör till i den vilda kapitalismens berättigande och borde inte förvåna någon. Och det gör det inte heller.
Men när ”arbetarrörelsens representanter” sugs in i samma härva då är det uppenbart att något är fundamentalt fel i det här samhället.
Wanja Lundby-Wedin borde inte bara avgå utan också lämna tillbaka såväl pengarna hon beviljat till direktörerna på AMF och Folksam som alla pengar hon själv har tjänat på att sitta i 24 olika styrelser.

Pensionärer i detta land hör knappast till dem som har det bättre ställt. Samhället ska, via staten, ta sitt ansvar för att se till att den här växande gruppen har en trygg ålderdom, utan att riskera att spekulanter knackar på deras dörr för att gluffa i sig dessa människors sista år i livet.

Jag är väldig nyfiken på vad Wanja Lundby-Wedins 1 maj talet kommer att handla om. Kanske om maktens girigheten?

HISTORIEN OM ETT LIV I FÖRTRYCKT

Patricia Troncoso Robles, 39 år, politisk fånge i Chile av idag och ledare för sitt folk mapucheindianerna, hungerstrejkade 104 dagar för ett värdigt liv. Hon och tre av hennes kamrater blev dömda till 10 år fängelse vardera och till att betala ett skadestånd på 423 miljoner chilenska pesos, närmare 5,5 miljoner svenska kronor, för att ha anlagt en skogsbrand på en bit mark som enligt den nuvarande lagstiftningen tillhör ett skogsbolag men som enligt mapuchefolket har tillhört dem sedan urminnes tider. De blev dömda enligt en antiterrorlag som infördes under Pinochets diktatur och som fortfarande äger laga kraft. Hon har suttit i fängelse i sex år och har fyra år till att se fram emot.

ANKLAGELSERNA MOT Patricia Troncoso: FEL PLATS VID FEL TIDPUNKT

Under december månad år 2001 ödelade en brand en del av skogsbolaget Minincos ägor, ett privat bolag som exploterar och kommersialiserar tallskog i södra Chile, just i det område som mapucheindianerna har betraktat som sin ägo av såväl historiska, juridiska som traditionella skäl i hundratals år men som så småningom hamnat i privata händer.

Patricia, som då bara hade en termin kvar på det Katolska Universitet (Universidad Católica) där hon läste teologi, befann sig som volontär i området till följd av sitt engagemang för sitt folks prekära situation. Sedan 60-talet har det varit en tradition i Chile att såväl gymnasie- som universitetsstudenter under sommarloven deltar i det som man kallar för "solidariskt arbete" i de mest utsatta och fattiga regionerna av landet. För Patricia var det då en självklarhet att bege sig till södra Chile. Hennes förfäders land.

Patricia och ett tjugotal andra personer blev arresterade när de befann sig där branden ägde rum, på mark som tillhörde skogsbolaget och som mapucheindianer hade okuperat för att göra anspråk på sina fäderneärvda rättigheter. Enligt indianerna själva var det i stället skogsbolaget som anlade branden då “det är lönsammare att ta ut försäkringspengarna än att plantera nya träd”.

En månad senare, det vill säga den 21 januari 2001, lade skogsbolaget Mininco fram en anmälan där de krävde att inrikesdepartamentet skulle inleda en utredning gällande väpnat rån och mordbrand. Fjorton personer dömdes. Tio av de anklagade satt fängslade fram till februari 2004 för att därefter återfå sin "frihet", medan Patricia och ytterligare tre personer dömdes till tio år. Rättegången var en fars där hundra personer vittnade, skyddade bakom en skärm och med förvrängda röster.

FEMHUNDRA ÅR AV KAMP

Mapucheindianernas kamp för rätten till sin mark och mot den chilenska statens förtryck och hela samhällets superstruktur har varit lång och blodig samtidigt som deras rop på rättvisa alltid har förbisetts av det chilenska rättväsendet.
Diskriminering, rasism, misär och repression har varit indianernas dagliga bröd sedan conquistadorernas ankomst till Sydamerika på 1500-talet och inte är det mycket som har hänt till deras fördel sedan dess.
I ett land där de politiska och ekonomiska mosättnigarna är en kamp mellan liv och död, har makthavarna alltid vänt sig till polisen och militären för att lösa svåra sociala och etniska konflikter. I mapuchernas situation idag och deras desperata men envisa kamp för att återfå sin mark i Chile betyder det en direkt konfrontation med statliga beväpnade styrkor. En kamp där de ofta får sätta livet till som insats.

Politiskt sett har mapucheindianerna ingen “tyngd” i landet och ur en ekonomisk synpunkt tillhör de de mest fattiga i Chile. Den officiella pressen ignorerar konsekvent de krav de gör anspråk på men de är väldigt snabba och effektiva och styr inga medel när de beskriver deras kamp som “terroristaktioner”. Med andra ord: Mapucheindianernas situation idag, under den “demokratiska” och “socialistiska” regeringen ledd av Michelle Bachelet, skiljer sig inte det minsta från den de hade under Pinochets och alla andra regeringar i den chilenska historien. Som undantag bör kanske nämnas Allendes period vid makten mellan 1970 till 1973.

DEN CHILENSKA REGERINGEN TIGER

Den 10 oktober 2007 inledde Patricia en hungerstrejk i fängelset där hon hade suttit fem år, för att kräva frigivning av alla mapucheindianer som satt fängslade av politiska skäl, demilitarisering av alla konfliktzoner där indianerna är bosatta, ett slut på repressionen mot mapuchekollektiven, men också för att avslöja de politiska och juridiskt skenheliga rättegångar man ständigt kokar ihop mot indianernas ledare.

Patricias hälsa försämrades stegvis under de 104 dagar hon hungerstrejkade men under januari månad har läget blivit akut. Enligt ett medicinskt utlåtande daterat den 7 januari, som spreds till massmedierna av olika mapucheindianers kollektiv, var hennes tillstånd “allvarligt och livshotande”. Hon tappade mer än 25 kilo i vikt sedan hon började hungerstrejka, vilket var drygt en fjärdedel av hennes ursprungliga vikt. Enligt samma utlåtande visade hon allvarlig näringsbrist, blodbrist, förvirringssyndrom, hjärtbesvär, komplikationer i nervsystemet, tid- och platsdesorientering samt långsamhet i talförmåga, och allt tydde på allvarliga men ifall hon överlevde.
Roberto Troncoso, Patricias pappa, sade till den chilenska pressen att han var mycket bekymrad för sin dotters hälsa men tillade samtidigt att hon vägrade hoppa av även om det skulle innebära döden.

Den 16 januari 2008 gick en infektion bland patienterna på Temucos sjukhus där Patricia låg fastbunden i sin säng och omringad av en tungt beväpnad polisstyrka. En internationell kampanj startade omedelbart för att kräva att hon skulle skickas till Santiago där vårdmöjligheterna är bredare, men istället flyttades hon till den lilla staden Chillan ungefär 500 km söder om huvudstaden.

Det spekulerades då om att Michelle Bachelet, den chilenska presidenten, inte ville ha Patricia i Santiago, då det skulle ha kunnat orsaka våldsamma protester mot hennes brist på agerande i den här frågan. Den chilenska regeringen valde en skrämmande tystnad istället för att åtminstone försöka låtsas som om de hade någon slags god vilja att lösa det här problemet och samtidigt rädda Patricias liv.

Likgiltigheten, som under alla dessa år har omgett mapucheindianernas historia, ser nu ut att leda till en allvarlig konflikt mellan den chilenska staten och Chiles största ursprungs befolkning.

PRESSMEDDELANDE

STOPPA NAZISMEN – aktivt ickevåld får hundra tusen kronor i stipendium!

STOPPA NAZISMEN – aktivt ickevåld har tilldelats ett stipendium på 100 000:- från stiftelsen Artister mot nazister. Priset delades ut måndagen den 23 mars vid Artister mot nazisters årliga ceremoni på Nalen i Stockholm.

Motiveringen löd: ”STOPPA NAZISMEN – aktivt ickevåld bildades i syfte att utgöra ett initiativ inom den svenska antirasismen, och skapa utrymme för en folkopinion mot nazism och rasism. SNAIV har på sina manifestationer visat att tyst men samtidigt aktiv närvaro kan säga mer än ord. Genom att ta ställning för demokrati och närvara vid nazistiska demonstrationer, utan att provocera eller använda våld, har de visat ett stort mod och är en förebild för alla med demokratiska värderingar.”

- Det här innebär ett otroligt erkännande för oss, vi är jätteglada! säger Pia Ortiz-Venegas, en av initiativtagarna till STOPPA NAZISMEN – aktivt ickevåld. Det är bara ett år sedan vi bildades så många känner ju inte till att vi finns.
- Pengarna ger oss dessutom förutsättningar för att växa och bli rikstäckande, hittills har vi bara funnits i Stockholm.

STOPPA NAZISMEN – aktivt ickevåld (SNAIV) uppmärksammades i media i samband med protestaktionen mot nazistmarschen i Salem i december 2008.

Kontakt:

Pia Ortiz-Venegas
Mobil: 073-817 10 55
http://www.stoppanazismen.nu/

DÖD, SAMVETSKVAL OCH OLIKA KISTOR

Döden är en vinstgivande underhandling. Ty förutom den som färdas till en annan husgud (härd) är det rent ekonomisk många som vinner på det. Och här menar jag inte de colombianska kidnappningarnas lukrativa affärer, som ofta resulterar i döden för några och vinst för andra. Nej. Jag menar en snygg och ren död, som är socialt accepterad för alla.

Om jag idag och helt plötsligt slutar att existera, kommer ett enormt maskineri omedelbart att sätta igång som ska ta hand om inte bara min död utan också om mitt lik. Det är som om mitt sista andetag vore kopplat till detta: slutar jag att andas så sätter det igång. Om jag dör på ett sjukhus eller på någon annan likartad aseptisk och hygienisk institution kommer en legitimerad läkare med akademisk utbildning och med av experter utfärdat diplom att bekräfta min död.

När rigor mortis är väl passerad och mina ögon väl fästade vid en fjärran punkt dit ingen annan kan se utom jag, blir jag då förklarad som officiellt avliden och kunnig personal kommer att sätta igång och tvätta mig från alla möjliga vinklar.

De kommer att klä på mig min bästa kostym (som jag ännu inte har) och en sober sjalett som ska hålla min käke på plats. Om den inte var stängd skulle risken annars vara att en massa svordomar skulle söka sig ut ur min stora käft. Med hjälp av pensel och smink ska mina ögonbryn, ögonfransar, kinder och läppar bli retuscherade så att döden får lite liv. Därefter kommer jag under de närmaste tre, fyra veckor att tillbringa mina sista dagar ovanpå jorden i en frys i väntan på att antingen bli kremerad eller jordbegravd.

Samtidigt och parallellt med min kalla och tysta väntan, kommer någon eller några från min familj att skaffa en kista vars pris kan variera allt mellan fem- och trettiofem tusen kronor. Blommor, musik, lokal, transport och inhyrning av ett kyrkligt hål för en period av högst tjugofem år är andra kostnader som mina överlevande ska kunna finansiera på något sätt. Plus den obligatoriska festen med mat och dryck för samtliga. Lycka till!

Men i och med att vi lever i ett mycket rationellt och välordnat samhälle hittar vi en och annan välvillig begravningsbyrå (valfrihet här också, fattas bara!) som och beklagande mina anhörigas sorg erbjuder sina tjänster gratis. Och för att man ska tro att de menar allvar delar de (fortfarande gratis) ut en urfin pärm som heter Vita Arkivet. En vägledning för mina närmaste, där det blivande liket ska ha skrivit alla sina önskemål inför sin död: typ av musik, borgerlig eller kristen/religiös ceremoni, kremering eller jordbegravning, svepning/egna kläder, kistans färg, organdonation eller ej, klinisk obduktion eller ej, etc. Allting till humana, inte så humana, väldigt inhumana och skitdyra priser.

Men, och för allmän kännedom, finns det också en väldigt billig och bekväm variant ifall man väljer kremeringen som den bästa lösningen till allt detta elände: en kartongkista. För om hela skiten ändå ska brännas, vad fan spelar förpackningen för roll?

Men tyvärr är det så, att oftast prioriteras den avlidens familj och/eller släktingars samvetskval och känslor när de försöker anordna en kristlig högtidsstund. Så varning! vissa konflikter kan uppstå.

Och ibland verkar det som om att de flesta försöker visa sina bästa sidor gentemot liket, genom att betala den dyraste och lyxigaste kistan och ceremonin som går att få tag i. Ur den synpunkten kan Vita Arkiven vara ett bra hjälpmedel.

Jag har i alla fall redan bestämt mig:
- åt elden med alla mina kött- och benbitar
- i den billigaste förpackning som möjligt
- varken organdonation
- eller obduktion.
Var och en av mina komponenter ska grillas och min aska utspridas i Marea Balticum.

Var ingen nyfiken på hur jag var när jag levde? Varför ska de då vara det, när det gällde vad det var som orsakade min död?

Att döden är en vinstgivande underhandling för begravningskonsulter, entreprenörer och byråer är ingen tvekan om.
Och som en sista revolutionär handling, tänker jag minska så mycket som möjligt deras makabra vinster till ett minimum, acceptabel för mina närmaste.

MINA TANKAR ÄR ALLT JAG ÄGER

När myndigheter i det här landet bestämmer över när och hur jag ska protestera är det verkligen illa. Inte för att det är bättre någon annanstans men, vem har sagt att några tillståndsgivande byråkrater i Sverige är politiska experter? Och vad har de för kvalifikationer för att kunna bestämma vad som är politiskt rätt eller orätt? Men det värsta är. Ur vilken politisk vinkel bedömer de att en viss handling är politiskt accepterad? Har de frågat dig eller mig om det?

Enligt vad jag vet så gäller fortfarande åsiktsfriheten i det gamla Sverige. Eller? Men när vilket som helst av alla dessa opolitiska statsverk utövar sin makt för att tvinga oss att acceptera att allt är bra, så känner jag att mina peristaltiska rörelser (tarmrörelser) har gjort sitt och att den autonoma delen av mitt nervsystem tar över och med all sin rätt aktiverar sin somatiska funktion och defecerar (skita) på dem. På myndigheter, alltså.

Den kungliga familjen har det jättestressigt just nu och jag kan förstå det. Victoria ska gifta sig ju! Och leksaksmonarkin behöver extra pengar från statskassan för att finansiera parasiternas bröllop. Och om jag skulle skriva det jag skriver nu i det så kallade etablerade massmedia hade jag haft det väldigt jobbigt med suddgummin. Eller radera-funktionen på min dator. Att visa att man står för det man tycker är rent av livsfarligt. I går, i dag eller i övermorgon Vad har vi då att säga när allt går omkring? Just det, fan! Vi har rösträtten! Glöm aldrig det.

Fick en bra idé förresten. Av min 82-åriga farsa som bor i södra Chile. Där har chilenska nassar sitt starkaste fäste. Och mapucheindianerna också. Och alla mina minnen. Visst! Jag vet ingenting om dem och de inte ett skit om mig heller (mapucheindianerna alltså) men vi älskar varandra. Jag och dem. Att ge ut en bok och kalla den för Myndighetens intelligens är inte lätt att publicera i dagens Chile. Och inte heller i Sverige. Men det lönar sig i längden, sade min far. Den skulle utan tvekan bli en bestseller, sade han. Men myndigheter har sällan någon intelligens, sade jag. Exakt! Tillade han och sa: Publicera en femhundrasidig lyxbok vars alla sidor är tomma. Myndighetens intelligens, alltså!

Min farsa är inte dum. Och inte din heller. Gamlingar har sina idéer. Empati, empati, empati, tänker jag medan mina rena och fördomsfulla tankar försvinner i det tomma intet. Är nassarna befriade från sådana känslor? Men, hallå! Vissa dagar går pendeltågen enlig tidstabellen, USA har fått sin första svarta president och jag, än en gång, låter mina inre tankar flyta fritt. Det är allt jag äger. Mina tankar.

MILJÖVÄNLIG HYCKLERI...?

Biodynamiskt kött eller konventionellt producerat kött? Glada eller apatiska djur inför slakt? Ekologisk matboom eller världsomfattande, billiga matkedjor? Naturligt gödningsmedel eller kemikalier? Kompost på gården eller datorskärmar? Utomhusutfodring så att blivande biffar och dylikt får frisk luft och solljus varje dag eller burar?

Allt det här är bara nonsens så länge man inte inser att den enda kraft som driver fram slakterier här eller på Påsköarna är kapitalismens heliga argument: vinst, masskonsumtion och ingenting annat. Och försöken att genom etik och moral ifrågasätta en verksamhet som har pågått i flera tusen år är ingenting annat en att romantisera och förneka att homosapiens faktiskt är en köttätare i sin överlevnadsdrift. Och förresten, varför skulle vi ha dåligt samvete för det!?

Kapitalet måste ha sina ”moraliska värderingar” för att kunna finnas till. Det måste finnas en ideologisk suprastruktur som rättfärdigar och legitimerar alla dess handlingar ur en juridisk och etisk synpunkt.

Men låt oss ta två exempel på det här. Barnarbete och tjuvjakt av fridlysta arter i ”tredje världens mörka trakter”. För att börja någonstans.

Visst är det beklaglit att barnarbete förekommer. Men vem beklagar det? Är det barnen själva? Eller deras föräldrar? Eller du? Eller jag? Eller rastlösa europeer som utifrån deras trygghet från vaggan till kistan inte har annat att göra än att fördöma andra utan minsta antydan till självkritik?

En familj i ett fattig land har få alternativ till överlevnad och lever långt ifrån ett värdigt liv. Ett alternativ är att låta sina minderåriga barn arbeta för att försörja sig på ett mer eller mindre ”lagligt” sätt. Och ett annat är att sälja sina barn till prostitution, finansierad av och inriktad på feta européer som uttnytjar just dessa barn för att tillfredställa sig själva. Vad är värst?

Tjuvjakten på otrotade djur förekommer mest i Afrika. Och de som genomför jakten och likaså åker fast för det är just fattiga människor som för småpengar risker sin frihet och till och med sitt liv för varje byte de fäller, medan affärsmännen som profiterar på handeln med utrotningshotade arter tjänar tusentals dollar utan att själva lyfta ett finger.

Ska man kritisera eller bekämpa den här verksamhet måste man börja med att förstå att dessa ”tjuvjägare” inte gör det de gör för nöjes skull utan för pengarna - kapitalismens mest egoistiska symbol. Och att de ansvariga knappast är ”mörka”, smutsiga och tandlösa fattiga satar utan rika, vita, välgöda och hänsynslösa kapitalister. Med handen på hjärtat: Skulle inte vem som helst göra vad som helst för att rädda sin familj ur fattigdom och svält?

Att moralisera och fördöma är väldigt enkelt. Det behövs bara några få ord och saken är utagerad. Och att göra det utan empati eller kunskap om hur verkligheten ser ut utanför ens egen dörr är lika meningslöst och cyniskt som att döda en människa för att sedan gå till kyrkan och bikta sig och få förlåtelse för det.

OM MYTER OCH BETEENDE

Om du står mitt på trottoaren och tittar uppåt, var säker på att de flesta förbipasserande kommer att titta upp. Om du nu går bakom en person som haltar, var då säker på att du kommer att småhalta också. Om du håller för öronen när ett tåg passerar i full fart på den station du befinner dig i, var säker på att många kommer att efterapa dig.

Högern runt om i världen efterapar varandra när de gång på gång och väl synkroniserade tjatar om ”Israels rätt att försvara sig mot Hamas raketbeskjutning från Gaza”. Samma beteende.

Ultrareaktionären och proisraelen Calle Bildt och därmed hela den svenska högerregeringen vägrar konsekvent att kalla saker och ting för sitt riktiga namn, nämligen att ett fruktansvärt brott mot de mänskliga rättigheterna har skett i samband med Israels hänsynslösa bombardemang av Gazaremsan och dess civila befolkning.

Myten går om att Hamas soldater skulle ha använt både sjukhus och skolor som sköldar för att avfyra sina raketer mot Israel. Jag vill se bevisen för det! Men eftersom västvärldens ”officiella press” bojkottar bilder tagna föreställande Hamaskämparna förblir det här som ännu en smutskastning mot det palestinska folket och deras strävan att nå sin frihet.

Alla pratar om ”kriget i Gaza”. Fast vilket krig talar vi om här? Denna slakt har knappast varit fråga om ett konventionellt krig. Och inte eller har det varit fråga om ett okonventionellt krig, som gerillakrig kallas i alla Pentagonfinansierade ”militärskolor” runt om i världen.
Detta har från början till slut varit en massaker utan liknelse mot en försvarslös, instängd civil befolkning, framför allt mot kvinnor och barn. Och på samma sätt som USA använde sig av napalm för att ”demokratisera” Vietnam, på samma sätt har Israel använt sig av vit fosfor för att tysta det palestinska folkets frihetsrop i mellanösterns öken.

USA, EU och FN har bestämt sig. De kommer inte att ingå dialog med Hamas. Däremot med Egypten, Jordanien och PLO (?). Alltså med al-Fatah i Västbanken. Detta fast alla dessa ”instanser” missar – medvetet eller ej - att Hamas ju är en del av PLO.

Jag är inte Hamas anhängare. Knappast. Tvärtom! Jag är en övertygad ateist. Men när man deskrediterar en politisk rörelse pga deras ideologiska eller teologiska principer så som världsamfundet gjorde mot Hamas så tycker jag att ”världsamfundet” borde ta och gå på en kurs i de mest grundläggande demokratiska principer. Varför inte då använda sig av samma argumenter när det gäller rasistiska grupperingar här i landet?

Sverigedemokraterna är på väg in till riksdagen. Låt oss då säga att de lyckas med det. Skulle de bli politisk deskrediterade pga sitt ideologiska hat mot vissa etniska grupper? Eller pga deras vansinniga och irrationella hat mot de homosexuella? Eller pga just deras judefobi? Knappast troligt!
Det står helt klart att det som gäller för vissa gäller inte för alla. Men kanske är det så att SD trots allt är ”kristna västerländska” medan Hamas är en gruppering av ”islamistiska fanatiker” som inte har med våra värderingar att göra.

Förintelsen mot det judiska folket i Europa är ett historiskt faktum som ägde rum iscensatt av Hitler och hans mordmaskineri som skulle sluta med att nästan sex miljoner judar mördades i olika utrutningsläger runt om i Europa under andra världskriget. Och de flesta vet det. Men Förintelsen mot det palestinska folket som sker framför våra ögon idag verkar många välja att förneka. På samma sätt som ”revisionisterna” förnekar holokausten.

Richard Williamson, en av den katolska och ultrakonservativa falangen SSPX (Society of Saint Pius X) högsta ledare som blev bannslyst av den katolska kyrkan i slutet av 80-talet pga sina ultrakonservativa åsikter, förintelseförnekare med stark koppling till högerextremism och nynazism uttalade sig häromdagen. Han sa bl a att Förintelsen aldrig ha ägt rum och hävdade att det inte funnits några gaskammare under andra världskriget och att endast runt 300 000 judar dog under kriget.

Och Vatikanens nuvarande tyske påve är i högst inblandad i den här frågan. Nu genom att sträcka ut en hjälpande hand till SSPX:s präster och biskopar och återanställa deras ”andliga resurser” i katolicismens mörka katakombers namn.

Men det förvånar mig inte alls att så är fallet. Ty mycket har man sett här i livet, men aldrig en påve som badar bastu.