När myndigheter i det här landet bestämmer över när och hur jag ska protestera är det verkligen illa. Inte för att det är bättre någon annanstans men, vem har sagt att några tillståndsgivande byråkrater i Sverige är politiska experter? Och vad har de för kvalifikationer för att kunna bestämma vad som är politiskt rätt eller orätt? Men det värsta är. Ur vilken politisk vinkel bedömer de att en viss handling är politiskt accepterad? Har de frågat dig eller mig om det?
Enligt vad jag vet så gäller fortfarande åsiktsfriheten i det gamla Sverige. Eller? Men när vilket som helst av alla dessa opolitiska statsverk utövar sin makt för att tvinga oss att acceptera att allt är bra, så känner jag att mina peristaltiska rörelser (tarmrörelser) har gjort sitt och att den autonoma delen av mitt nervsystem tar över och med all sin rätt aktiverar sin somatiska funktion och defecerar (skita) på dem. På myndigheter, alltså.
Den kungliga familjen har det jättestressigt just nu och jag kan förstå det. Victoria ska gifta sig ju! Och leksaksmonarkin behöver extra pengar från statskassan för att finansiera parasiternas bröllop. Och om jag skulle skriva det jag skriver nu i det så kallade etablerade massmedia hade jag haft det väldigt jobbigt med suddgummin. Eller radera-funktionen på min dator. Att visa att man står för det man tycker är rent av livsfarligt. I går, i dag eller i övermorgon Vad har vi då att säga när allt går omkring? Just det, fan! Vi har rösträtten! Glöm aldrig det.
Fick en bra idé förresten. Av min 82-åriga farsa som bor i södra Chile. Där har chilenska nassar sitt starkaste fäste. Och mapucheindianerna också. Och alla mina minnen. Visst! Jag vet ingenting om dem och de inte ett skit om mig heller (mapucheindianerna alltså) men vi älskar varandra. Jag och dem. Att ge ut en bok och kalla den för Myndighetens intelligens är inte lätt att publicera i dagens Chile. Och inte heller i Sverige. Men det lönar sig i längden, sade min far. Den skulle utan tvekan bli en bestseller, sade han. Men myndigheter har sällan någon intelligens, sade jag. Exakt! Tillade han och sa: Publicera en femhundrasidig lyxbok vars alla sidor är tomma. Myndighetens intelligens, alltså!
Min farsa är inte dum. Och inte din heller. Gamlingar har sina idéer. Empati, empati, empati, tänker jag medan mina rena och fördomsfulla tankar försvinner i det tomma intet. Är nassarna befriade från sådana känslor? Men, hallå! Vissa dagar går pendeltågen enlig tidstabellen, USA har fått sin första svarta president och jag, än en gång, låter mina inre tankar flyta fritt. Det är allt jag äger. Mina tankar.
Enligt vad jag vet så gäller fortfarande åsiktsfriheten i det gamla Sverige. Eller? Men när vilket som helst av alla dessa opolitiska statsverk utövar sin makt för att tvinga oss att acceptera att allt är bra, så känner jag att mina peristaltiska rörelser (tarmrörelser) har gjort sitt och att den autonoma delen av mitt nervsystem tar över och med all sin rätt aktiverar sin somatiska funktion och defecerar (skita) på dem. På myndigheter, alltså.
Den kungliga familjen har det jättestressigt just nu och jag kan förstå det. Victoria ska gifta sig ju! Och leksaksmonarkin behöver extra pengar från statskassan för att finansiera parasiternas bröllop. Och om jag skulle skriva det jag skriver nu i det så kallade etablerade massmedia hade jag haft det väldigt jobbigt med suddgummin. Eller radera-funktionen på min dator. Att visa att man står för det man tycker är rent av livsfarligt. I går, i dag eller i övermorgon Vad har vi då att säga när allt går omkring? Just det, fan! Vi har rösträtten! Glöm aldrig det.
Fick en bra idé förresten. Av min 82-åriga farsa som bor i södra Chile. Där har chilenska nassar sitt starkaste fäste. Och mapucheindianerna också. Och alla mina minnen. Visst! Jag vet ingenting om dem och de inte ett skit om mig heller (mapucheindianerna alltså) men vi älskar varandra. Jag och dem. Att ge ut en bok och kalla den för Myndighetens intelligens är inte lätt att publicera i dagens Chile. Och inte heller i Sverige. Men det lönar sig i längden, sade min far. Den skulle utan tvekan bli en bestseller, sade han. Men myndigheter har sällan någon intelligens, sade jag. Exakt! Tillade han och sa: Publicera en femhundrasidig lyxbok vars alla sidor är tomma. Myndighetens intelligens, alltså!
Min farsa är inte dum. Och inte din heller. Gamlingar har sina idéer. Empati, empati, empati, tänker jag medan mina rena och fördomsfulla tankar försvinner i det tomma intet. Är nassarna befriade från sådana känslor? Men, hallå! Vissa dagar går pendeltågen enlig tidstabellen, USA har fått sin första svarta president och jag, än en gång, låter mina inre tankar flyta fritt. Det är allt jag äger. Mina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar