Biodynamiskt kött eller konventionellt producerat kött? Glada eller apatiska djur inför slakt? Ekologisk matboom eller världsomfattande, billiga matkedjor? Naturligt gödningsmedel eller kemikalier? Kompost på gården eller datorskärmar? Utomhusutfodring så att blivande biffar och dylikt får frisk luft och solljus varje dag eller burar?
Allt det här är bara nonsens så länge man inte inser att den enda kraft som driver fram slakterier här eller på Påsköarna är kapitalismens heliga argument: vinst, masskonsumtion och ingenting annat. Och försöken att genom etik och moral ifrågasätta en verksamhet som har pågått i flera tusen år är ingenting annat en att romantisera och förneka att homosapiens faktiskt är en köttätare i sin överlevnadsdrift. Och förresten, varför skulle vi ha dåligt samvete för det!?
Kapitalet måste ha sina ”moraliska värderingar” för att kunna finnas till. Det måste finnas en ideologisk suprastruktur som rättfärdigar och legitimerar alla dess handlingar ur en juridisk och etisk synpunkt.
Men låt oss ta två exempel på det här. Barnarbete och tjuvjakt av fridlysta arter i ”tredje världens mörka trakter”. För att börja någonstans.
Visst är det beklaglit att barnarbete förekommer. Men vem beklagar det? Är det barnen själva? Eller deras föräldrar? Eller du? Eller jag? Eller rastlösa europeer som utifrån deras trygghet från vaggan till kistan inte har annat att göra än att fördöma andra utan minsta antydan till självkritik?
En familj i ett fattig land har få alternativ till överlevnad och lever långt ifrån ett värdigt liv. Ett alternativ är att låta sina minderåriga barn arbeta för att försörja sig på ett mer eller mindre ”lagligt” sätt. Och ett annat är att sälja sina barn till prostitution, finansierad av och inriktad på feta européer som uttnytjar just dessa barn för att tillfredställa sig själva. Vad är värst?
Tjuvjakten på otrotade djur förekommer mest i Afrika. Och de som genomför jakten och likaså åker fast för det är just fattiga människor som för småpengar risker sin frihet och till och med sitt liv för varje byte de fäller, medan affärsmännen som profiterar på handeln med utrotningshotade arter tjänar tusentals dollar utan att själva lyfta ett finger.
Ska man kritisera eller bekämpa den här verksamhet måste man börja med att förstå att dessa ”tjuvjägare” inte gör det de gör för nöjes skull utan för pengarna - kapitalismens mest egoistiska symbol. Och att de ansvariga knappast är ”mörka”, smutsiga och tandlösa fattiga satar utan rika, vita, välgöda och hänsynslösa kapitalister. Med handen på hjärtat: Skulle inte vem som helst göra vad som helst för att rädda sin familj ur fattigdom och svält?
Att moralisera och fördöma är väldigt enkelt. Det behövs bara några få ord och saken är utagerad. Och att göra det utan empati eller kunskap om hur verkligheten ser ut utanför ens egen dörr är lika meningslöst och cyniskt som att döda en människa för att sedan gå till kyrkan och bikta sig och få förlåtelse för det.
Allt det här är bara nonsens så länge man inte inser att den enda kraft som driver fram slakterier här eller på Påsköarna är kapitalismens heliga argument: vinst, masskonsumtion och ingenting annat. Och försöken att genom etik och moral ifrågasätta en verksamhet som har pågått i flera tusen år är ingenting annat en att romantisera och förneka att homosapiens faktiskt är en köttätare i sin överlevnadsdrift. Och förresten, varför skulle vi ha dåligt samvete för det!?
Kapitalet måste ha sina ”moraliska värderingar” för att kunna finnas till. Det måste finnas en ideologisk suprastruktur som rättfärdigar och legitimerar alla dess handlingar ur en juridisk och etisk synpunkt.
Men låt oss ta två exempel på det här. Barnarbete och tjuvjakt av fridlysta arter i ”tredje världens mörka trakter”. För att börja någonstans.
Visst är det beklaglit att barnarbete förekommer. Men vem beklagar det? Är det barnen själva? Eller deras föräldrar? Eller du? Eller jag? Eller rastlösa europeer som utifrån deras trygghet från vaggan till kistan inte har annat att göra än att fördöma andra utan minsta antydan till självkritik?
En familj i ett fattig land har få alternativ till överlevnad och lever långt ifrån ett värdigt liv. Ett alternativ är att låta sina minderåriga barn arbeta för att försörja sig på ett mer eller mindre ”lagligt” sätt. Och ett annat är att sälja sina barn till prostitution, finansierad av och inriktad på feta européer som uttnytjar just dessa barn för att tillfredställa sig själva. Vad är värst?
Tjuvjakten på otrotade djur förekommer mest i Afrika. Och de som genomför jakten och likaså åker fast för det är just fattiga människor som för småpengar risker sin frihet och till och med sitt liv för varje byte de fäller, medan affärsmännen som profiterar på handeln med utrotningshotade arter tjänar tusentals dollar utan att själva lyfta ett finger.
Ska man kritisera eller bekämpa den här verksamhet måste man börja med att förstå att dessa ”tjuvjägare” inte gör det de gör för nöjes skull utan för pengarna - kapitalismens mest egoistiska symbol. Och att de ansvariga knappast är ”mörka”, smutsiga och tandlösa fattiga satar utan rika, vita, välgöda och hänsynslösa kapitalister. Med handen på hjärtat: Skulle inte vem som helst göra vad som helst för att rädda sin familj ur fattigdom och svält?
Att moralisera och fördöma är väldigt enkelt. Det behövs bara några få ord och saken är utagerad. Och att göra det utan empati eller kunskap om hur verkligheten ser ut utanför ens egen dörr är lika meningslöst och cyniskt som att döda en människa för att sedan gå till kyrkan och bikta sig och få förlåtelse för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar