Döden är en vinstgivande underhandling. Ty förutom den som färdas till en annan husgud (härd) är det rent ekonomisk många som vinner på det. Och här menar jag inte de colombianska kidnappningarnas lukrativa affärer, som ofta resulterar i döden för några och vinst för andra. Nej. Jag menar en snygg och ren död, som är socialt accepterad för alla.
Om jag idag och helt plötsligt slutar att existera, kommer ett enormt maskineri omedelbart att sätta igång som ska ta hand om inte bara min död utan också om mitt lik. Det är som om mitt sista andetag vore kopplat till detta: slutar jag att andas så sätter det igång. Om jag dör på ett sjukhus eller på någon annan likartad aseptisk och hygienisk institution kommer en legitimerad läkare med akademisk utbildning och med av experter utfärdat diplom att bekräfta min död.
När rigor mortis är väl passerad och mina ögon väl fästade vid en fjärran punkt dit ingen annan kan se utom jag, blir jag då förklarad som officiellt avliden och kunnig personal kommer att sätta igång och tvätta mig från alla möjliga vinklar.
De kommer att klä på mig min bästa kostym (som jag ännu inte har) och en sober sjalett som ska hålla min käke på plats. Om den inte var stängd skulle risken annars vara att en massa svordomar skulle söka sig ut ur min stora käft. Med hjälp av pensel och smink ska mina ögonbryn, ögonfransar, kinder och läppar bli retuscherade så att döden får lite liv. Därefter kommer jag under de närmaste tre, fyra veckor att tillbringa mina sista dagar ovanpå jorden i en frys i väntan på att antingen bli kremerad eller jordbegravd.
Samtidigt och parallellt med min kalla och tysta väntan, kommer någon eller några från min familj att skaffa en kista vars pris kan variera allt mellan fem- och trettiofem tusen kronor. Blommor, musik, lokal, transport och inhyrning av ett kyrkligt hål för en period av högst tjugofem år är andra kostnader som mina överlevande ska kunna finansiera på något sätt. Plus den obligatoriska festen med mat och dryck för samtliga. Lycka till!
Men i och med att vi lever i ett mycket rationellt och välordnat samhälle hittar vi en och annan välvillig begravningsbyrå (valfrihet här också, fattas bara!) som och beklagande mina anhörigas sorg erbjuder sina tjänster gratis. Och för att man ska tro att de menar allvar delar de (fortfarande gratis) ut en urfin pärm som heter Vita Arkivet. En vägledning för mina närmaste, där det blivande liket ska ha skrivit alla sina önskemål inför sin död: typ av musik, borgerlig eller kristen/religiös ceremoni, kremering eller jordbegravning, svepning/egna kläder, kistans färg, organdonation eller ej, klinisk obduktion eller ej, etc. Allting till humana, inte så humana, väldigt inhumana och skitdyra priser.
Men, och för allmän kännedom, finns det också en väldigt billig och bekväm variant ifall man väljer kremeringen som den bästa lösningen till allt detta elände: en kartongkista. För om hela skiten ändå ska brännas, vad fan spelar förpackningen för roll?
Men tyvärr är det så, att oftast prioriteras den avlidens familj och/eller släktingars samvetskval och känslor när de försöker anordna en kristlig högtidsstund. Så varning! vissa konflikter kan uppstå.
Och ibland verkar det som om att de flesta försöker visa sina bästa sidor gentemot liket, genom att betala den dyraste och lyxigaste kistan och ceremonin som går att få tag i. Ur den synpunkten kan Vita Arkiven vara ett bra hjälpmedel.
Jag har i alla fall redan bestämt mig:
- åt elden med alla mina kött- och benbitar
- i den billigaste förpackning som möjligt
- varken organdonation
- eller obduktion.
Var och en av mina komponenter ska grillas och min aska utspridas i Marea Balticum.
Var ingen nyfiken på hur jag var när jag levde? Varför ska de då vara det, när det gällde vad det var som orsakade min död?
Att döden är en vinstgivande underhandling för begravningskonsulter, entreprenörer och byråer är ingen tvekan om.
Och som en sista revolutionär handling, tänker jag minska så mycket som möjligt deras makabra vinster till ett minimum, acceptabel för mina närmaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar